Resan 

Skogen tätnade. Det märktes att jag kommit in i Smålands skogar från det mer öppna landskapet i Östergötland. Dessutom var det sent på eftermiddagen och det började
mörkna. Mitt mörkbruna sto Pearllight var resvan och stod lugnt i hästtransporten bakom mig. Vi hade startat från norra Stockholm för flera timmar sen, och hittills hade allt gått bra, inga trafikproblem eller behov av tvärbromsningar som skulle kunna skada hästen. 

   Jag hade så länge drömt om att få ha och driva en egen hästgård och äntligen skulle det bli sanning. Min nya kärlek Gunnar hade samma dröm om att komma från Stockholm och driva sin importfirma från eget hem, medan jag skulle sköta ridcentret vi köpt i Vassla. 

   Det började skymma men jag såg tydligt vägskylten Gamleby. Det påminde mig om den mycket duktiga hästuppfödaren som en gång drivit sin verksamhet där. Hummerhielm hade fött upp framgångsrika godkända hingstar som tävlat i OS och hade fantastiskt fina ston.

   Plötsligt kom en kraftig obehagskänsla över mig. Vad i hela friden hade jag gjort!? Från att vi hittade gården och bjöd på den hade det mesta krånglat. Det var som om änglarna gjorde allt för att stoppa mig. Banken påstod de skickat papper som aldrig kom fram, tjänstemän var långtidssjuka och ingen annan visste något, diverse tillståndspapper för Gunnars importfirma kunde inte byta län och så vidare. Allting tog mycket längre tid än normalt. Det var också märkligt att gården i Vassla såldes via en mäklare i Uppsala. Vilket senare visade sig bero på att säljaren sökte en kundkrets som inte kände till det dåliga rykte gården, ridskolan och framför allt ägaren, hade.  

    Jag släppte alla skyddsnät, alla vänner, för att flytta ihop med en ny man - som jag alltså egentligen inte kände! Vi träffades via nätet, hade bara känt varandra i ungefär ett år, och aldrig bott ihop. Det var väl egentligen den gemensamma längtan att flytta ut från Stockholm och få ett lugnare, mer jordnära liv som höll oss samman. Han hade vid flera tillfällen varnat mig för att han och hans släkt hade svaga nerver, något jag slog bort med att ”det blir bra när vi kommer ut på landet.” Jag hade träffat hans mamma som verkade trevlig och normal. Självklart trodde jag också att just jag skulle vara den starka som skulle få honom att må bra …

   Stoppa världen! Jag vill vända! Paniken var så tydlig att jag fortfarande minns hur platsen såg ut. Skogen var inte så tät där, avfarten till vänster och skylten med Gamleby syntes i god tid. Plötsligt visste jag att detta skulle inte gå väl. 

Det gjorde det inte heller. 

Varken med köpet, säljarna eller min sambo. 

Drömmen blev en mardröm. I sex år.